Elin Linnéa Berlin

Att förlora ett barn

Hejsan, allihopa och hoppas att allt är väl med er?

Bloggen har stått still ett bra tag vilket beror på att livet inte riktigt gick hur vi hade velat. Min graviditet har inte riktigt gått som vi velat, jag tänker inte gå in på exakta detaljer då jag inte känner mig redo för det, men för ca 1 månad sen var vi på ett besök till akademiska sjukhuset för att kontrollera att allt såg bra ut vilket det inte gjorde och vi fick då ett återbesök veckan efter, helgen var lite turbulent men det gick hyfsat. Veckan efter på tisdagen, den 26 november, åkte vi in, jag, Joel och Joels mamma, för att träffa läkaren. Under besöket fick vi reda på att läkarna inte riktigt visste vad dem skulle göra och det skulle troligtvis sluta med att vår lilla son Stig skulle behöva förlösas redan i vecka 29 (v28+4d vid besöket) men vi skulle få mer information på eftermiddagen. På eftermiddagen fick vi det väntade telefonsamtalet av läkaren och riktigt troligt så skulle vår lilla son förlösas i vecka 29 (v28 + 6d) med ett kejsarsnitt och vi skulle sedan få spendera en lång tid på sjukhuset. Vi fick åka in på kvällen, jag blev förberedd och skulle få två st doser med kortison för att hans lungor skulle bli så utvecklade som möjligt och på torsdagen skulle lilla Stig komma till världen i vecka 29 (v28 + 6d) men tyvärr så kom han inte de dagen då ett akut kejsarsnitt kom före så vi fick då vänta en dag till vecka 30 ( v29 + 0d). Fredagen kom och vi blev nerrullade till operationssalen och kejsarsnittet blev av. Stig blev uttagen och Joel fick gå med honom medan barnläkarna undersökte honom, men under undersökningen så kom dem fram till att Stigs hals inte såg ut som den skulle och dem kunde därmed inte intubera honom, han kunde inte andas själv och hans hjärtfrekvens var inte som den skulle.

På den vackraste novemberdagen föddes vår lilla son Stig, 77 dagar för tidigt och somnade även in av orsaker som vi tyvärr inte vet i dagsläget, vi vet att det inte gick att intubera men inte mer. Vi väntar på provsvar och hoppas få veta varför det slutade som det gjorde. Vi är föräldrar men änglaföräldrar till den perfekta lilla sonen i världen. Jag kan tyvärr inte beskriva den här situationen då det är en sådan absurd jävla situation, föräldrar skall inte behöva planera sitt egna barns begravning men tyvärr händer det och det hände oss. Det här är inget som jag vill att någon skall behöva gå igenom men tyvärr så händer det allt för många. Jag och Joel försöker att få någon struktur på vår vardag, vi försöker inse att vår älskade lilla son inte fick komma hem och inte leva det liv som var menat.

Idag fick vi dock ett lyckligt besked, jag skall i Januari 2020 börja studera, jag kom nämligen in på förskollärarprogrammet vid Uppsala Universitet vilket känns så roligt och chockartat! Vi hoppas att vårt 2020 blir så bra det kan bli och att vår vardag kan få någon form av rullning. Jag hoppas att det hjälper lite att börja studera, att det hjälper att umgås med framtida vänner och få komma ut och få känna vinden mot ansiktet. Sorgen kommer alltid att finnas men jag hoppas att den kommer att dämpas med tiden. Ta hand om varandra och ta vara på tiden för den springer ifrån oss!

Vi hörs snart igen och jag hoppas att ni förstår att bloggen för tillfället är lite bortprioriterad för tillfället!

Kram

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats