Elin Linnéa Berlin

Snart två månader sedan vår lilla ängel kom

Hejsan allihopa, hoppas att ni mår bra?

Jag har inga lärarledda lektioner idag, utan jobbar hemifrån, och idag önskar jag verkligen att jag inte hade gått på universitet. Jag skall ha en föreläsning imorgon kl: 15:15 men eftersom man ofta som student skall komma förberedd, så håller jag på att skriva ner sammanfattning på två kapitel, dock så kommer det roliga (verkligen inte) på torsdag då jag har ett seminarium, mitt tredje denna vecka. Vi ska då ha gjort, tror det var 10 instuderingsfrågor, ja det låter ju inte så mycket MEN till det så behöver vi då ha läst ut en hel bok + dessa två kapitel, så därför sitter jag idag och skriver sammanfattningar. Jag skulle ju gärna velat legat nedbäddad och sovit idag men det får jag ta någon annan ag istället.

Imorgon är det också två månader sedan Stig föddes, tiden springer verkligen ifrån mig. Jag tyckte just att det var dagen efter han gick bort.  Jag tycker att det är skönt att det går så fort men samtidigt rädd? Jag är rädd för att det går för fort. Jag antar att jag och Joel kommer sitta och vara helt förvirrade när det gått ett år. Helt otroligt att det är om 10 månader? Jag tyckte vi just satt på sjukhussängen och fick bli utskrivna på permission, där dem bl.a. sa att vi helst skulle vänta 12 månader innan nästa bebis. Det är om 10 månader? Det är så sjukt att jag varit utan min bebis i två månader, att han kom för två månader sedan till världen, när han egentligen var beräknad att komma om bara några få veckor. Jag förstår fortfarande inte hur det är möjligt att jag har en son, jag blir fortfarande förvånad nästan chokad när jag säger hans namn högt eller när jag tittar på bilder, så jävla sjukt.

Det jag tycker är jobbigast är när många frågor oss/mig när nästa bebis är planerad, om jag skall vara helt ärlig. Jag vet inte. Jag längtar så mycket efter nästa bebis men när jag sitter med mitt plugg ända upp över öronen, så kan jag verkligen inte känna att det passar. Jag blir stressad av tanken att ha en lite bebis, för jag vet att året efter föräldraledigheten så börjar plugget igen. Jag är rädd för att jag inte kommer ha tid, att jag måste prioritera bort bebisen och allt vad det innebär att ha barn, bara för att jag studerar. Jag vet inte hur vi skall göra men jag känner mig så stressad. Bara för att vi har fått ett barn så betyder det inte att nästa kommer komma lika fort. Jag känner stress och ångest över att försöka få ihop mitt liv, jag sitter och pusslar ihop hela denna röra och försöker reda ut vad JAG vill, vill jag ha en bebis om 8-10 månader? Är min kropp redo för en graviditet om 8-10 månader? Det känns som om jag aldrig kommer att bli mentalt redo, hur mycket jag än sitter och skriver listor, tränar, skriker, gråter eller bara lever livet. Jag kommer vara stressad och rädd ända fram tills första ultraljudet, jag kommer känna mig trygg när jag har bebisen på bröstet. Även om jag får reda på orsaken till varför det som hände Stig, (orsaken till det dem hittade), så kommer jag alltid att vara rädd, även om det bara hände av slumpen. Skulle det vara genetiskt eller ärfligt så kommer jag vara ännu räddare, även om jag vet att risken att detta händer igen är liten, så kommer jag alltid att vara rädd.

Jag vet inte heller om det är en till bebis jag vill ha eller om det faktiskt är Stig jag egentligen vill ha. Jag är så rädd att jag inte kan älska nästa barn för att det inte är Stig vilket ger mig enorma skuldkänslor. Jag är så jävla rädd att jag inte kommer vilja ha den bebisen för att det inte är min lilla Stig. Jag tror och antar att det jag behöver just nu är tid. Tid att läka ihop både fysiskt och psykiskt. Jag vet inte om barnrummet fortfarande skall stå kvar eller om vi ska plocka ner säng, babygym etc. jag vet inte om jag mår bra av att se det. Jag får ångest av tanken, att veta att allting finns kvar men ingen bebis, Jag blir stressad av att inte veta när nästa bebis kommer. Vad gör man med allting? Sparar man det eller säljer man det?

För att summera alla dessa tankar och känslor. Idag är en dag jag bara vill skrika, gråta och glömma allting som har hänt. Jag skulle bara vilja befinna mig någon annanstans, inte i detta gråa regniga mörker.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats